Poängförsäljningen var motorn
LifeMiles särställning började med försäljningen av miles. Kampanjerna uppges ha vuxit från 100 procents bonus till 200, 300 och i vissa fall 400 procent. Under de mest förmånliga perioderna kostade 1 000 miles omkring 13–15 dollar. Med den då starka svenska kronan motsvarade det ungefär 90–100 kronor.
Ett historiskt pris för business class mellan Europa och USA var 52 500 miles enkel väg. Programmet hade också en funktion för att kombinera miles och kontant betalning. Minst omkring 40 procent av priset behövde, såvitt reglerna har återgetts, betalas med miles.
Med billigt inköpta poäng kunde en tur- och returresa i business class mellan Europa och USA uppskattningsvis landa kring 10 000–11 000 kronor. Därtill kom en mindre summa i flygskatt, medan något bränsletillägg inte uppges ha tagits ut på just dessa bokningar. Beloppen är historiska överslag, inte standardpriser eller uppgifter om dagens LifeMiles.
Den försiktiga strategin var att inte köpa miles förrän en konkret bonusresa redan hade hittats. Ett stort saldo kunde annars tappa i värde genom ändrade priser, och oanvända poäng riskerade med tiden att förfalla.
Paris–Bangkok–Moskva till priset av en Europaresa
LifeMiles sökmotor kunde filtrera resultaten till ett enskilt flygbolag. Den funktionen var avsedd att avgränsa en sökning, men gav ibland resultat som knappast följde den mest direkta vägen mellan två orter.
Med Thai Airways valt som flygbolag kunde Paris–Bangkok–Moskva dyka upp för 25 000 miles enkel väg i business class. Starten och slutet låg i Europa, men rutten innehöll två långa flygningar via Thailand. Prissättningen behandlade resan som europeisk trots den stora asiatiska omvägen.
Det illustrerade svagheten i en renodlad geografisk zonmodell. Om systemet främst läste av resans ursprung och destination kunde den faktiska flygsträckan få mindre betydelse. En tekniskt giltig anslutning kunde därmed skapa betydligt fler timmar i premiumkabin än vad poängpriset antydde.
Guam skapade 26 timmar i business class
Guam räknades som en amerikansk destination. Därför kunde en bonusresa från det amerikanska fastlandet till Guam prissättas som en inrikesresa, även när färdvägen gick via Tokyo, Seoul eller Taipei.
Resultatet kunde bli upp till omkring 26 timmar i business class till ett mycket lågt inrikespris. För den som betraktade flygningen som resans huvudattraktion var rutten idealisk: en resa mellan två amerikanska punkter blev i praktiken en lång rundtur över Stilla havet.
Vissa resenärer bokade enkelresor och valde att inte flyga den sista sträckan till Guam. De lämnade i stället resan i en asiatisk anslutningsstad. Sådana så kallade hidden city-upplägg är förknippade med praktiska och avtalsmässiga risker och ska inte betraktas som en riskfri bokningsmetod.
När Istanbul hamnade i USA
Ännu märkligare blev det när geografiska data var felaktiga. Flygplatsen SAW i Istanbul ska under en period ha varit kodad som en amerikansk inrikesflygplats. Exakt vilken delstat systemet placerade flygplatsen i är osäkert, men konsekvensen var tydlig: resor mellan Istanbul och USA kunde få ett amerikanskt inrikespris.
Felkodningen var inte en generös publicerad bonusregel. Den var ett datafel som påverkade hur sökmotorn klassificerade resan. När sådana avvikelser blev kända kunde de försvinna snabbt, särskilt när många bokningar började följa samma mönster.
Bangkok–Frankfurt–Tokyo i Lufthansa First
En annan historisk LifeMiles-rutt gick från Bangkok till Tokyo via Frankfurt. Den innebar en väldig omväg västerut innan resan vände tillbaka mot Asien, men gav omkring 24 timmar i Lufthansa First.
Priset uppges ha varit cirka 40 000 miles. För en traditionell resenär var rutten opraktisk. För en flygentusiast erbjöd den däremot två långa förstaklassflygningar och maximalt med tid ombord till ett mycket lågt poängpris.
Även mixed cabin-prissättning kunde skapa oväntade utfall. En kortare sträcka i ekonomiklass kunde sänka totalpriset på en resa vars längsta och mest värdefulla delar flögs i första klass. Det var ytterligare ett tecken på att systemets automatiska prissättning inte alltid värderade varje segment på det sätt en människa skulle förvänta sig.
Bokningen som stoppades vid incheckningen
De extrema rutterna fungerade inte alltid i praktiken. En resenär hade bokat Los Angeles–Taipei–Guam med EVA Air. Resan började och slutade på amerikanskt territorium, men skulle utföras av ett utländskt flygbolag via Taiwan.
Vid incheckningen stoppades resan med hänvisning till reglerna för att transportera passagerare mellan två amerikanska destinationer. Resenären drev därefter ärendet vidare till amerikanska Department of Transportation.
Uppmärksamheten kring tvisten ska ha bidragit till att Avianca fick upp ögonen för flera fel och ovanliga rutter i sitt system. Det går däremot inte att fastställa att myndighetsärendet ensamt ledde till att möjligheterna stängdes. Klart är att flera av de mest uppmärksammade felkodningarna och omvägarna senare försvann.
Vad LifeMiles-perioden säger om bonusresor
LifeMiles historia visar hur flera separata komponenter kan samverka: billigt sålda miles, zonbaserade priser, partnerplatser och en sökmotor som ibland satte ihop oväntade segment. Ingen enskild del hade skapat samma effekt på egen hand.
Programmet gav också en tydlig påminnelse om skillnaden mellan en publicerad förmån och ett tekniskt kryphål. Ett attraktivt zonpris kan vara en del av ett bonusprograms avsiktliga utformning. En flygplats placerad på fel kontinent är det inte.
De historiska rutterna ska därför läsas som en fallstudie i hur bonusprogram en gång kunde fungera, inte som instruktioner för aktuella bokningar. Priser, regler, sökresultat och tillgänglighet förändras – och de mest extrema möjligheterna var ofta extrema just för att systemen inte fungerade som avsett.